Jobbigt..
Idag har jag nog haft den jobbigaste dagen på länge...
Gick för och hämta Evelina på dagis och va på bra humör.
Kommer till dagis och Evelina vägrar gå hem.
Efter 10 min försökt till övertalning så ger jag upp och säger nu går vi hem punkt slut.
Och då släpper Evelina sin djävul lös!! (minst sagt)
Det va dom högsta tonlägena ett barn kan ta med totalt sparkande m.m
I den stunden kände man bara GE DIG!!!!!!!!!
Bär ut henne med sparkande ben och hela kalaset.
Försöker klä på denna hysteriska unge vilket tar minst 10 min!
Får på henne kläderna, låter henne slänga sig på golvet och tar Robin går ut sätter han i vagnen och så in igen efter djävulen själv.
Först går hon med total hysteri i rösten och det va lite irriterande men inget hon ens va i närheten av att vinna.
Men sen...
Hon vägra gå, stå ALLT!
När vi väl kommer utanför våran port så sätter jag ner henne med värk efter ställen där hennes hälar massakerat min kropp. Det ända i mina tankar är skrik gör det... Jag MÅSTE ha en cigg NU!!
Tar min cigg och känner mig lugnare i sinnet.
tur att Nina va med så Max går fram till Evelina och bara finns.
Det ända evelina lyckas snyfta fram ur den lugnare hysterin är
"Jag vill inte hem! Jag va på dagis!"
Fortfarande vid detta stadie är jag arg/irriterad och inser att jag kommer vinna denna gången.
Men nu 30 min senare inser jag att jag känner mig som världens sämsta mamma.
Jag vet att Evelina inte menar något elakt mot mig på det sättet utan i hennes simpla värld ville hon bara va kvar på dagis med sina vänner och leka och göra massa roliga saker.
Men för mig känns det som någon drog en påle rakt genom hjärtat!
Min dotter vill inte följa med mig hem..
Man känner sig misslyckad och dålig.
Känns som hela ens värld rasade samman.
När vi kom innanför dörren här hemma sa Evelina till mig "mamma evelina ledsen"
Jag svara "vad tror du mamma blir när du säger sådan saker?"
Evelina ger mig svaret "Evelina va på dagis"
Så försöker man förklara att det inte går eftersom vi inte har mer tider på dagis och att man får inte vara där längre än sina tider.
Men hon förstår inte det och livet ser så enkelt ut i genom hennes ögon.
Om man ändå kunde se allt på det sättet.
Men nu är hon frid och fröjd igen som om inget har hänt.
Medans man själv kommer ihåg allt i minsta detalj..
Gick för och hämta Evelina på dagis och va på bra humör.
Kommer till dagis och Evelina vägrar gå hem.
Efter 10 min försökt till övertalning så ger jag upp och säger nu går vi hem punkt slut.
Och då släpper Evelina sin djävul lös!! (minst sagt)
Det va dom högsta tonlägena ett barn kan ta med totalt sparkande m.m
I den stunden kände man bara GE DIG!!!!!!!!!
Bär ut henne med sparkande ben och hela kalaset.
Försöker klä på denna hysteriska unge vilket tar minst 10 min!
Får på henne kläderna, låter henne slänga sig på golvet och tar Robin går ut sätter han i vagnen och så in igen efter djävulen själv.
Först går hon med total hysteri i rösten och det va lite irriterande men inget hon ens va i närheten av att vinna.
Men sen...
Hon vägra gå, stå ALLT!
När vi väl kommer utanför våran port så sätter jag ner henne med värk efter ställen där hennes hälar massakerat min kropp. Det ända i mina tankar är skrik gör det... Jag MÅSTE ha en cigg NU!!
Tar min cigg och känner mig lugnare i sinnet.
tur att Nina va med så Max går fram till Evelina och bara finns.
Det ända evelina lyckas snyfta fram ur den lugnare hysterin är
"Jag vill inte hem! Jag va på dagis!"
Fortfarande vid detta stadie är jag arg/irriterad och inser att jag kommer vinna denna gången.
Men nu 30 min senare inser jag att jag känner mig som världens sämsta mamma.
Jag vet att Evelina inte menar något elakt mot mig på det sättet utan i hennes simpla värld ville hon bara va kvar på dagis med sina vänner och leka och göra massa roliga saker.
Men för mig känns det som någon drog en påle rakt genom hjärtat!
Min dotter vill inte följa med mig hem..
Man känner sig misslyckad och dålig.
Känns som hela ens värld rasade samman.
När vi kom innanför dörren här hemma sa Evelina till mig "mamma evelina ledsen"
Jag svara "vad tror du mamma blir när du säger sådan saker?"
Evelina ger mig svaret "Evelina va på dagis"
Så försöker man förklara att det inte går eftersom vi inte har mer tider på dagis och att man får inte vara där längre än sina tider.
Men hon förstår inte det och livet ser så enkelt ut i genom hennes ögon.
Om man ändå kunde se allt på det sättet.
Men nu är hon frid och fröjd igen som om inget har hänt.
Medans man själv kommer ihåg allt i minsta detalj..
Kommentarer
Trackback
